Barn 4
Ikväll efter Totta lagt Ronja så kom en barnläkare och en sköterska från Barn 4 in till oss för att berätta om hur det går till hos dom och för att svara på våra frågor.
Jag fick ju träffa två ur personalen därifrån redan min första kväll men jag visste inte vad jag skulle fråga då, allt gick så fort från att ha gått in i v 23 (22+0) på lördagen den 1 november, och då helt plötsligt räknas som förlossningspatient, till att få en blödning söndag kväll, läggas in och skrivas ut under måndagen, tillbaka på onsdagen och blev inlagd och på fredagen den 7 november var jag i Umeå. Allt gick så fort så hjärnan hann inte alls med och jag var inte alls inställd och mottaglig för att bebis kanske skulle ut när som helst.
Kvällens samtal blev mycket bättre. Nu var det Totta som satt och inte hade några frågor men jag har samlat på mig desto fler, och tack vare att jag läst om andras erfarenheter kunde jag ställa bättre frågor den här gången kände jag.
Förra gången var jag mest bara rädd och förfärad över att det kanske skulle bli ett snitt. Nu har det liksom sjunkit in och även fast jag fortfarande verkligen inte vill behöva göra ett akutsnitt så känns det "okej". Sen i torsdags när det var minuter från att bli ett akutsnitt har jag ändrat fokus helt och bara tänkt på allt hemskt som kan hända barnet när barnet väl är ute. Absolut inte bättre tankar men viktigare än att sörja att jag skulle missa den första kontakten med bebisen osv.
Jag har ju förnekat för mig själv att det skulle bli en prematurbebis innan, iaf här i Umeå. Målet har hela tiden varit att ta mig igenom veckorna här och få komma till Östersund igen. I torsdags slog verkligheten till och sen dess har jag lite mot min vilja tänkt mycket på vad det faktiskt innebär att få en prematur bebis. Det är jättejobbigt att tänka på att bebisen kanske inte överlever, men det är ännu jobbigare att föreställa sig att det går bra först, men sen kommer krisen. Att behöva se sitt älskade barn gå igenom upp&nergångar, kämpa för sitt liv, kanske drabbas av handikapp eller hjärnskador, kanske aldrig få ett normalt liv. Jag borde kanske inte tänka så men det har varit svårt att låta bli då ett akutsnitt hängt över oss sen i torsdags. Jag som person ser alltid problemen och tänker alltid lite längre, inte för mitt eget bästa, men jag kan inte bara blunda och låtsas som ingenting heller.
Nu känner jag mig lite lugnare igen främst för att blödningarna verkligen minskat, men också efter samtalet ikväll. Dom kanske vill få det att låta bra, men vår bebis har verkligen stora chanser redan nu att klara sig utan handikapp, hjärnskador och andra komplikationer. Om vi når nästa vecka när Östersund kan ta emot oss kanske bebisen tom kan klara sig utan respirator, så stor är skillnaden bara på de här 4-5 veckorna extra i magen..
Ja jag vet inte vad mer jag ska skriva, vi pratade om vårdtider, olika vårdrum, vad vi som föräldrar får och kan göra och när, om mjölk&amningen, om apparaterna de använder på bebisen osv. Lite om snittet och direkt efter. Väldigt bra läkare som förklarade så vi känner oss riktigt nöjda! Personalen här är verkligen underbara, men vi hoppas ändå att vi slipper plocka ut bebis här uppe. Varje dag extra i magen är ju så värdefull men det gör stor skillnad på att ha nära hem och till familjen, släkten & vänner också.
Ja efter samtalet fick jag åka rullstol till Barn4 och titta runt på deras avdelning också. Det kändes bra, men vi hoppas vi slipper se den något mer ;)
