Jag sov inte alls bra inatt. Sov en timme på höger sida fram till 1. Mellan 1-5 sattsov jag med ganska bra resultat men fick flera sammandragningar och mellan 5 och 6 började ryggen ge upp även min sittställning så till slut blev jag tvungen att ge upp. 

Gick på toa och det kom inte så mycket blod. Magen blev lite mjukare men jag kände ilningar i ljumskarna och hade känslan av att något var fel, och bad därför undersköterskan som kom att jag ville  prata med barnmorskan Carina. Carina kom och jag försökte förklara hur det kändes, men det kändes som det bara blev gnäll på sängen och hon undrade snällt hur hon skulle hjälpa mig. Eftersom jag inte känt bebisen så mycket inatt sa jag bara "jag vet inte, men tänkte vi kunde lyssna på bebisen kanske?". Det tyckte hon med så hon skulle koppla på ctg-kurvan men hade väldigt svårt att få in hjärtljuden, jag höll mig lugn men min känsla av att något var fel ökade såklart. Tänkte tanken "tänk om bebisen har dött".. Vi bestämde att vi skulle gå och göra ett ultraljud. Medan vi väntade på läkaren Malin kom en annan barnmorska sol tyckte hon fick in bebisens hjärtljud, men de låg bara på 100-120 så jag trodde det var min egen puls. Blev mer orolig. Så kom Malin och kollade, vi såg hjärtat som pickade på en gång, men både jag och Malin såg också att det inte slog så snabbt som det brukar. Malin började prata om "ressuktion" och att hon var osäker. Ganska snabbt bestämde hon dock att det var det, vilket betyder att hjärtljuden går ner, bebis mår alltså inte så bra. Så nu åker vi ner och gör snitt. Den här gången sa jag inte emot, jag såg ju själv att bebis hjärta inte slog så fint som det skulle. Frågade om de behövde söva mig? "Ja, du blir sövd!" Svarade Malin. Då fattade jag hur akut det var och kände bara att ja, det är bara och göra då..

Malin och två barnmorskor/sköterskor körde ner mig. Malin är så lugn och bra och berättade att Carina skulle ringa Totta, hon skulle utföra snittet och att allt skulle gå bra, de skulle vara hos min bebis hela tiden. Ärligt talat hann jag inte bli varken rädd eller ledsen. Och nu efteråt känner jag att jag är så glad att det blev just Malin som gjorde snittet för hon fick mig att behålla lugnet trots den rätt kritiska stunden på vägen ner. 

06.42 larmade de från BB att det blev urakut snitt, det var lång väg ner, och 06.51 är hon född, det gick väldigt fort när vi väl kom fram!! De drog av mig byxor och trosan, upp med linnet och så lyftes jag över på operationsbordet. Massa människor i operationskläder kom och sa hej/godmorgon med glada leenden. En, vad jag antar, narkosläkare gav mig syrgas och efter 20 sek kanske sa han "okej nu kommer du somna Madeleine" och inom 5-10 sek kände jag att det blev suddigt och sen var jag borta. Hann se att klockan nästan var 7. 

När jag kvicknade till var klockan bara 8, kände mig lite illamående men ändå väldigt klar i huvudet på en gång. En sköterska frågade om jag träffat min man men det hade jag inte. Hon gick ovh kollade efter honom och kom snabbt tillbaka med Totta. Han såg glad ut och det var skönt att se, för det borde ju betyda att allt gått bra! Jag har lite luddiga minnen av första halvtimmen här men de berättade ändå relativit fort att allt gått bra och att vi fått en liten flicka som svalt lite blod men mådde bättre nu. Hon hade kommit upp på neonatalavdelningen och Totta hade redan hunnit vara där och sett henne. Malin kom för att berätta att allt gått bra, jag hade inte förlorat så mycket blod. Malin skulle dock sluta nu och skulle gå hem, hon visade mig två bilder hon tagit på lillan med min mobil innan hon gick. 

Fick ligga kvar på uppvaket till tio ungefär. Under den tiden kollade de mitt blodtryck och gav mig lite morfin och dropp. Totta satt hos mig hela tiden, och han och de två som satt i närheten och övervakade mig berättade lite om hur hon mått, vad som hänt osv. Kände mig rätt trött av och till och jag minns inte mycket av det vi pratade om. Vid 10 fick jag komma upp och försöka kissa, sjukt skönt då jag var superkissnödig! Mindre skönt att resa sig och gå men det gick!!

Sen kom barnmorskan Pia och undersköterskan Linda för att hämta mig. De körde mig direkt upp till neo så jag fick se lillan. Hon var liten men ändå inte så liten som jag trodde. Och hon hade så fin röd hud. Hon låg i kuvös då hon hade hagt lite låg temp men den var bättre nu, men hon kommer nog ligga några veckor i kuvös iaf! 

Personalen där uppe berättade lite kort att hon hade fått respirator först då hon hade det jobbigt första minutrarna, men redan efter en halvtimme hade de tagit bort den och satt en cpap istället. Nu klarade hon sig med den utan syrgas, så det var ju jättebra! Fin puls, bra blodtryck, sondmatades med donerad bröstmjölk 2 ml varannan timme. Allt såg jättebra ut! Så skönt att höra! Jag fick stoppa in handen till henne och känna på hennes lilla hand och fot. Så sjukt, men ändå så kändes det naturligt. Tror inte jag ens hunnit bli chockad än utan att allt bara är en liten bubbla än så länge, har nog inte fattat vad som hänt än. Men det lär ju komma... 

Är alldeles för trött för att orka skriva mer. Fortsättningen kommer imorgon!