Lika svårt att somna inatt, det är väl mina powernaps/sovstunder på dagen som gör att jag känner mig pigg. Vaknade i morse efter 9, ungefär samtidigt kom barnmorskan som jag inte lärt mig namnet på, längesen hon jobbade också.. Kom ungefär lika mycket blod som igår, men inga klumpar/koagel. Hon satte ctgkurva, den vart klar ganska fort, hon skulle fixa frukost. Totta ringde facetime och vi pratade på, Ronja gick runt och bar omkring på mig för att visa olika saker, hon var på bra humör :) Tiden gick och jag började inse att min frukost nog blivit bortglömd, orkade inte bry mig. Är ändå så less på mackorna med svettig ost, krämen är god, men ger mig oftast halsbränna.. Det var ändå lunchtid snart.

 

Vid lunch kom det en liten blödning, barnmorskan kom och bad om ursäkt, men jag kunde ju hört av mig så jag hoppas hon inte tänkte mer på det.. En annan i personalen skulle fixa lunch till mig men lyckades inte hitta min specialkost som Anette beställt så hon kom med sagogrynskorv som visade sig vara vegetariska och smakade fruktansvärt illa. Jag åt upp potatismoset och grönsakerna.. Det är så typiskt, för så här blir det alltid på helgerna uppe på BB, de märks att de är för få som jobbar och har fullt upp hela tiden, saker glöms bort. Tycker synd om dem. Tycker inte ens en barnmorska ska behöva gå och värma på mat till patienterna, det må dom väl kunna anställa någon annan till så barnmorskorna får göra det bara dom kan.. Sen finns ju som sagt de där barnmorskorna som går all in, gör allt och verkligen tar sig tid (även när den inte finns), beundrar dom så mycket!

 

En stund efter lunchen tog jag en lång dusch, har ju inte så mycket bättre saker för mig och när jag väl orkar släpa mig till duschen är det lika bra att sitta där ett tag, det är skönt för ryggen med varmvattnet. Min rygg.. den som hade blivit så stark, och jag som hade fått en kropp som orkade så mycket. Nu är allt det borta, blir andfådd av att böja mig ner, orkar knappt lyfta en full bricka och det är jobbigt att resa sig ur sängen, eller vända sig i sängen. Och det beror inte på att magen börjar bli stor, utan det är för att jag tappar allt av att bara ligga still.. Om det nu är så att moderkakan inte är i vägen för utgången och bebis stannar tiden ut så jag kan få en normal förlossning, hur fan ska jag orka det då när alla muskler försvunnit?!

 

Jag har varit ledsen idag med, känt mig nedstämd och gråtit för skitonödiga grejer.. Blir ledsen av att ringa facetime med familjen också och se dom leka, busa, skratta, gråta. Jag är glad att jag kan vara med och se dom så, men det är ändå inte samma sak, och dagar som den här gör det mig ledsen. Jag undrar när jag ska få komma hem-hem, alltså till huset. Ska jag behöva ligga på sjukhus tills bebis föds? Ska vi behöva fira jul på sjukhuset? Så mycket saker jag vill göra, tex bebisen första kläder. Att sy är inte så ansträngande, kan jag sitta i en säng och skriva kan jag sitta och sy liksom.. Om allt skulle gå bra och bebisen faktiskt stannar tills början på mars, hur konstigt skulle det inte kännas att vara på sjukhus så länge och sen komma hem efter 4 månader med en bebis? Mest ledsen är jag över att det känns som att jag förstör barnen (framför allt Ronja) för livet genom att ge dem den här separationen och "krisen" i deras liv. Jag har säkert lyssnat för mycket på Louise Hallin (leg BM och psykoterapeut) men jag ser framför mig hur deras trygghet raseras och deras första trauma skapas. Det är ju tur att de har världens bästa pappa som är hemma med dem och tar hand om dem. Vet inte vad jag skulle gjort om de inte haft en sån bra pappa..

 

En läkare kom in på eftermiddagen, sa inte så mycket mer än att det verkade lugnare idag och att det var bra. Att planen är att jag ska få åka på måndag istället då för att de inte gärna skickar någon över helgen. Efter det la jag mig för att sova, trött och less. Halvsov nog i nästan 2 timmar, sen tittade barnmorskan Lillemor in för att säga hej och fråga om jag ville ha middag. Eftersom kl var 17 sa jag ja. Så ringde Totta facetime igen, de satt och hade lördagsmys i gillestugan med morotsstavar, gurkstavar, dip och vindruvor. Inge orättvist :P Pratade ett ganska bra tag och när klockan började närma sig 18 insåg jag att de än en gång kommit något emellan och glömt bort min middag. Gick på toa och det kom lite blod, så ringde på klockan. Då kom BM Sandra och bekräftade att det hade hänt någon olycka (hon hade gummistövlar på sig så jag undrar vad som hade hänt?) men att hon skulle fixa mat på en gång! BM Lillemor kom med maten och beklagade att det dröjt. Jag åt och kikade på Revenge, sen la jag mig och fortsatte titta. Efter en stund kom BM Sandra och frågade om jag ville ha lussefika, OM jag ville! Tackade ja till två lussebullar och lite saft, när hon kom tillbaka hade hon med sig ett fat med två lussebullar och två pepparkakor och sa att Anette hade beställt det som specialkost till mig, snälla lilla Anette ♥

Närmare halv 9 kom BM Lillemor för att sätta kvällen ctg-kurva. Bebis har ju hållt på att röra sig så mycket den här veckan så det har blivit svårt att hitta på hjärtljuden och sen hålla kvar dosan på exakt rätt läge. Det blev lite mixtrande och totalt fick jag ligga en timme innan det blev klart, menmen. Lillemor stannade och pratade lite också, sa att hon förstått att jag inte ringer på klockan i onödan men tycker att jag ska höra av mig om det är något. Inte så lätt tycker jag när jag inte vill vara till besvär. Alla fattar väl att jag är ledsen/besviken som inte fick åka igår, men det märks att de faktiskt bryr sig och förstår att det inte bara handlar om det. Jag lär ju som sagt få åka snart ändå, men jag är inte van att vara borta så mycket från mina barn och alla tankar kring det förstör mig. Lägg till oron som ökar varje gång blödningarna ökar, rädslan för ett akutsnitt, ett sjukt eller dött barn. Tyckte Lillemor sa precis rätt saker, hon har verkligen förstått mig, och ville berätta för mig att jag ska säga till mer. Men samtidigt är det sån jag är, en som biter ihop, stänger in alla känslor och låter ingen komma nära, och låter ingen se när det brister. Jag borde väl försöka förändra det mönstret såklart, men nu har jag inte den kraften.. Fick även höra av BM Sandra att LM bett om att få ha mig ikväll, för att hon ville fortsätta följa mig typ, hon har jobbat rätt mycket nu senaste tiden. Känns skönt ändå att få ha samma bekanta, även fast verkligen ALLA här är underbara, har jag ju ändå fått några som känns lite mer personliga och så. Kommer verkligen sakna dem när jag får komma till Östersund.

 

Tänker varje dag när jag ska skriva att det har inte hänt så mycket idag. Men när jag väl börjar skriva kommer så många tankar och reflektioner så det blir ju typ en bok varje dag. Förstår om ingen orkar läsa, men det här är ändå mest för min egen skull. Jag funderar på att låsa bloggen bara för att inte vem som helst ska kunna läsa när jag skriver så utlämnat, men samtidigt känns det som att kanske någon kan känna igen sig? Plus att det är krångligt med lösenord, då slutar oftast alla läsa, och det är ju kul om mina vänner vill läsa iaf, och kommentera?! ;)