Idag har varit en riktig jävla skitdag! Jag är trött och less, likgiltig och svag. Har inget som helst hopp om att få åka hem imorgon även om de inte sagt att det är inställt än.

 

Började med att jag vaknade vid halv 7 och tog min medicin, försökte somna om men hade ont i ryggen och halsbrännan jag känt av hela natten ville inte ge med sig. Efter att ha halvslumrat vaknade jag till med ett ryck och kände att det rann en del blod. Försökte lägga mig skönt och somna om, men det fortsatte rinna så jag kände mig tvungen att kliva upp. Barnmorskan Sandra kom och kikade och såg på en gång att det var betydligt mer än igår. Dock skulle hon inte ha mig idag heller utan Johanna skulle komma och kika och sätta kurva. Det var hon som jobbade igår också. Kurvan visade att jag hade rätt täta sammandragningar och Sandra (Johanna var upptagen) tyckte min mage kändes betydligt hårdare än igår. Jag kände mig även öm på vänster sida så de kallade på läkaren som jobbat natt men inte hunnit gå hem än. Läkare Evelina kom och kollade ultraljud, det såg bra ut men hon var ändå fundersam över om jag inte skulle få flytta ner till förlossningen. Tillsammans med Sandra bestämde de att avvakta 2 timmar och se om jag blödde mer och under den tiden fick jag fasta, i fall att.. Ja jag vet ju vad det betyder, de funderade på snitt igen. Kände bara att jag orkar inte.. Johanna kom efter en stund och kände på magen, tyckte den inte var så hård, lyssnade med dopplern, tog blodprov. Hon frågade om jag var ledsen/orolig för hemresan och jag försökte förklara att jag förstår att de inte kan skicka mig när det är oroligt, klart jag vill hem, men jag kan lika gärna ligga här, det är bara barnen jag saknar. Men jag blir orolig när det blir sån uppståndelse över en blödning. Ja det var mer, men alltså det var ju ändå bara första för idag. Såg bara framför mig hur det skulle bli när nästa blödning kom.. Hon förstod det i alla fall, och jag tror hon förstod att det inte var så farligt kanske.

 

Jag började må illa för att jag var så hungrig, facetime lite med familjen men sen blev jag så trött så vi la på och jag somnade en timme. Skönt, för då hade det gått mer än 2 timmar när jag vaknade. Gick på toa och det kom såklart mer blod, men inte fullt lika mycket som på morgonen. BM Johanna kom satte ny kurva, och berättade att läkaren just kommit upp och skulle kika på mig snart. Läkaren Björn kom, aldrig träffat honom förut, men han var lättsam och skojade så då kändes det lite bättre.. Han klämde in ett ultraljud på mig innan han skulle ner och göra ett snitt. Allt såg bra ut med bebisen, kurvan var fin, magen kändes inte lika hård. Så han bestämde att jag fick äta och avvakta uppe på BB.

Åt lunch, kikade på Revenge. Ny blödning vid 1, var meningen att Johanna skulle komma och kika på den men det blev aldrig av. Fick ont i ryggen, typ molvärk så tog en Alvedon och försökte sova en stund till utan framgång. Pratade med familjen en stund. Klev upp igen vid 4 då det kom ny blödning. Eftermiddagspersonalen hade börjat så nu var det BM Therese som kom och kollade. Hon har jag knappt träffat förut men antingen hade Johanna (eller någon annan) sagt till henne att jag kan blöda betydligt mer, eller så har hon läst i journalen för hon var hellugn, skönt!

 

Åt middag och kikade på Revenge. Ny blödning vid sex, och det var nog nu det kom en koagelklump också. Therese var dock lika lugn och satte en kurva som var lika fin som vanligt. En del sammandragningar men "det måste alla få ha" så så länge de inte övergår till värkar är det lugnt! Rngde facetime till Ronja och pratade med henne. Hon är så rolig att prata med då hon är i sån härlig ålder nu och berättar om så mycket, frågar, funderar, fantiserar. Totta påstår att hon är i sin värsta treårstrots, men det märker inte jag av ;) Therese var in vid halv 8 och frågade om kvällsfika men jag avböjde och kort därefter somnade jag och sov fram till 10 då Totta ringde. Fail på mig, för nu lär jag aldrig somna inatt.. Ny blödning vid 11 och den var väl ungefär som tidigare idag i mängd. Jag hade tur i alla fall, för det är Anette som jobbar inatt också! Då lär jag inte behöva oroa mig för att behöva flytta ner till förlossningen eller snittas inatt i alla fall, som jag skrev om igår så vet hon hur illa det kan vara med mina blödningar så hon håller sig lugn, så skönt!!

 

Nu lät kanske inte det här som en speciellt jobbig dag, men blödningarna har varit rikligare och tätare än igår och tidigare i veckan. Därför har jag svårt att tro att de kommer skicka iväg mig imorgon när helgen varit så orolig. Jag hoppas dock det är läkare A som jobbar imorgon, då ska jag fråga honom varför de inte överväger flyg som han hela tiden har pratat om. Jag misstänker att det är snålÖstersund som inte vill bekosta det.. Det skulle göra mycket för mitt psyke att få åka till Östersund. Vad jag än säger om att jag inte har några problem att vara ensam så vet jag att det blir positivt att få träffa barnen mer och kunna få besök av andra, få dagarna att gå lite fortare och inte ha så mycket tid till att tänka och oroa mig. Dessutom skulle en stor oro över att föda barn ENSAM 40 mil hemifrån släppa från mina axlar. Det är som sagt inget fel på sjukhuset här, de är ändå ett av världens bästa, men det skulle underlätta för oss som familj så mycket om vi slapp bo här uppe..

 

Jag har inte varit så ledsen idag, mer likgiltig. Jag vet inte riktigt över vad då jag absolut inte vill att de ska ta ut bebisen. Hur less jag än är på att oroa mig över blödningar och snitt så är det ju ingenting mot hur orolig jag skulle vara om bebis låg i en kuvös med respirator osv. Jag mår hellre dåligt då men vet att min bebis mår bra för varje dag, vecka extra i magen. Jag vet ju att den här tiden jag måste ha det så här är begränsad och bebisen hälsa går före min egen, lätt. Men som sagt, jag har känt mig uppgiven och som att jag ger upp, men vad vet jag inte. Hoppet kanske. Är som sagt helt inställd på att jag blir kvar här imorgon med. Luften har gått ur mig och jag kände panik i morse när de började snackas snitt igen och jag bara kände att jag tror inte jag orkar stå på mig idag, inte orkar kämpa. Nu gick det ju bra ändå, liten lätt förklaring för Johanna och en läkare som förhoppningsvis hade läst min journal och förstod att det inte var så farligt. Idag har jag tänkt på att jag ska be om att få prata med kuratorn Viktoria imorgon för jag känner att det verkligen behövs, jag orkar som sagt inte så mycket mer, så har det känts idag i alla fall. Samtidigt vet jag inte om jag pallar prata heller.. Vi får se imorgon hur läget är med allt..