Det blev en kort natts sömn hemma. Redan vid 5 vaknade Rasmus och vägrade somna om. Jag behövde pumpa så jag klev upp med honom och gick ner i källaren där pumpen stod. Han ville dock inte vara kvar där utan gick upp och väckte Totta. När jag pumpat och diskat gjorde jag gröt till Rasmus. Var upp på övervåningen en sväng och städade lite då Ronjas pysselgrejer hamnat lite överallt. 

Gick ner och matade Rasmus, Ronja vaknade och gjorde oss sällskap. Totta klev upp igen. 

Tog med mig Ronja upp på övervåningen, hon fick pyssla vid sitt bord medan jag skrev ut lite prematurklädermönster och scannade in hand&fotavtrycken vi gjort på lillan. Rasmus lyckades somna på madrassen på golvet han. Åt frukost och pumpade. Sen provsydde jag två vanliga mössor i olika storlekar och en hjälmmössa men utan banden, bara för att kolla storleken. 

Totta gjorde lunch till oss. Sen pumpade jag. Packade ihop massa grejer jag ville ha med till sjukhuset, bla lite tygbitar och mönsterpapper så jag kan klippa ut delar och förbereda så jag har saker att sy så fort jag kommer hem igen, alltså om jag tar permis en dag eller så. Så sugen på att ta hit symaskinen men är rädd att den ska störa rumsgrannarna då overlocken låter en del. Tog med lite pyssel också så jag kan göra ett fint litet kort att hänga på lillans säng med hennes födelseinfo och hand&fotavtryck. 

Sen när jag packat ner allt så tog vi och for tillbaka till sjukhuset. Totta och barnen följde med in en snabbis för att kika på lillasyster och leka lite på lekterapin. Lillan hade haft det jättebra medan vi var borta, en sväng hade hon behövt lite syrgas.. Idag vägde hon 1446 gram. Följde med familjen ner till bilen för att säga hejdå, jag kände mig glad men Ronja blev ledsen och sa flera ggr att hon inte ville åka ifrån mig, att hon ville att jag skulle vara hemma hos henne och att hon skulle sakna mig. När hon vände sig om för att gå mot bilen såg hon så ledsen och ihopsjunken ut och som att hon var på väg att börja gråta och då gick mitt hjärta sönder igen såklart.. Det gör så ont att behöva lämna henne och göra henne ledsen. Så jobbigt att fundera på vilka konsekvenser den här tiden kommer ge henne (och rasmus), så jobbigt att såra henne om och om igen. Så liten men förstår så mycket, men inte allt, så mycket känslor. Jag hoppas allt går att reparera och kan bli som vanligt igen när jag och lillan äntligen får komma hem igen.. 

När jag kom upp igen bestämde jag och Karin att hon skulle få vila ett tag till så skulle jag äta middag och sätta mig med henne vid 17. Karin berättade också att det såklart kommit några från psyk under kvällen på nyårsafton. Hon tyckte de kunde ringt innan då för att kolla men de hade väl mycket att göra och hade väl klämt in mig mellan två katastrofer. När hon sa så gick det upp för mig att psyk verkligen är allvarligt, att jag nog inte klassar in på deras patienter. 

Gick på rummet och packade upp lite, satte mig för att pumpa och äta middag. När jag nästan var klar och klockan var typ halv fem så kom Karin och knackade på och berättade att lillan var jätteledsen. Hon såg att jag pumpade så jag skulle såklart göra klart det innan jag kom. När jag kom till lillan hade Birgitta lyft upp henne och lindat in henne i en filt och bar omkring på henne. Då var hon lugn och nöjd. Hon hade fått magmasage och bajsat alldeles innan. Skyndade mig att byta om och så satte vi oss och mös, hade ju gått mer än ett dygn sen sist så förstår om hon var sur och ville ha lite närhet...

Efter jag matat henne blev jag så trött så jag somnade till en stund. Vaknade till men och halvsov ett tag, såg en man komma in på expeditionen, halvsov, sen vaknade jag till med ett ryck när han öppnade dörren in till vår sal och sa nåt om att nu väckte han både mamma och barn. Han satte sig i fåtöljen bredvid och frågade om hon hade något namn. "Nä inte än" svarade jag. Sen presenterade han sig, "Daniel nånting överläkare från psyk. Jag har försökt få några att komma hit till dig men det är mycket så nu kom jag själv. Pär har ju skickat remiss, var det rätt av honom?" 

Vad svarar man på en sån fråga? Än en gång slogs jag av "allvaret", seriöst, överläkare från psyk?! Så dåligt mår jag inte. Det är inte så att jag står på sjukhustaket och tänker hoppa.. Kände mig naturligtvis jättedum som tog upp hans tid och sa att jag inte visste om det var rätt, kanske inte. 

Alltså när Pär pratade om att skaffa en kontakt till mig trodde jag att han kanske menade att jag skulle få prata med någon från tex bb som en barnmorska eller så tills kuratorn här var tillbaka. När jag hörde ordet psyk trodde jag de tänkte skicka en sköterska för bedömning, jag har aldrig varit i kontakt med riktiga psyk men trodde ju de hade lite mer folk som träffade personer för att se hur de skulle kunna hjälpa dem. Inte att överläkaren kommer.. Kan ju vara lite speciellt i och med att det var storhelg såklart men det kändes bara som han kom i onödan... 

Vi pratade i alla fall ett bra tag. Först var han lite jobbig och ställde frågor som jag inte visste hur jag skulle svara på som tex varför pär skickat remiss till dom, varför pär trodde jag mådde dåligt, om pär märkt det själv eller om jag trodde sköterskorna sagt något osv. Jag tycker han var väldigt svår att förstå, vad han tänkte osv. Han liksom frågade en sak nästan som ett konstaterande eller ledande fråga och lät förvånad sen över mitt svar. Tex "men du har inte känt dig nedstämd, deprimerad och värdelös nu?" Jo "oj jaha det har du.. Det är så illa alltså". Så sa han att det var konstigt att han inte förstått att jag känt en oro sen i somras och känner än, att nu när han pratade med mig var det så självklart, att han inte fattat det när han läst mina journaler. Varför skulle det stå där tänker jag? Åh, skulle velat skriva ner hela samtalet för att förklara hur konstigt det var men jag minns inte hur det gick helt och jag vill inte dela med mig av allt heller. Men han var bra att prata med, efteråt kände jag att jag kommit till insikt med några saker iaf och det är bla att jag känner mig sjukt ensam i allt det här. Totta är hemma och fokuserar på våra andra barn, med all rätt, men det gör mig väldigt ensam med alla tankar och känslor som rör lillan och neo. Min oro, har känt sen vecka 6 att något var fel. I v 12 började blödningarna och otaliga besök på gyn.. Sen har den bara byggts på och även om jag borde kunna slappna av lite nu, för att det går så bra för henne, så oroar jag mig för att något ska hända, eftersom jag alltid ser problemen och att det är enklare att tänka det värsta för att slippa må så dåligt om det värsta händer. Ja det var nåt mer också men jag minns inte nu. Jag måste bli bättre på att skriva ner tankar och samtal på en gång! 

Han föreslog i all fall att jag ska börja med att prata med kuratorn Louise som hör till neo. Jag höll med men kände när han sa så att jag verkligen hade slösat hans/psyks tid. Men så sa han att om jag inte tycker att det räcker så har han lite mer idéer på hur vi ska gå vidare med tex medicinering. Jag vill helst inte äta något, spec inte när jag ammar. Men jag inser att jag verkligen behöver hjälp för så som jag mår nu, och just det att jag inte kan hålla tårarna borta tyder på att något är riktigt fel. För barnens skull måste jag orka, och på något sätt gör jag det så det funkar okej, men barnen förtjänar mer än bara okej så det måste funka bättre!

Satt kvar med lillan  fram emot 22, snälla Birgitta höll oss sällskap en stund så då blev jag på bättre humör. Hon erbjld sig att ta lite kort på mig och lillan med min mobil, hon gör verkligen allt, så himla engagerad och omtänksam!! Sen gick jag och pumpade och kom tillbaka för att mata henne vid 23. Sen gjorde jag kväll..