Vaknade i morse lite innan 9. Sov inte så bra inatt. Hade svårt att somna och vaknade sen vid flera tillfällen då min höft eller rygg gjorde ont, och det gjorde ont i magen/sidan att vända sig. Vid något tillfälle kändes magen även väldigt hård, antagligen sammandragningar. Vaknade i alla fall med känslan av att det inte skulle bli någon bra dag, och det bekräftades ganska fort när jag reste mig för att gå på toa och kände att det rann lite mer än vanligt. 50 ml uppskattade dom det till. Det har väl legat på en 10-15 ml de senaste dagarna. Körde en ctg-kurva och fick en del sammandragningar. Ringde facetime till min älskade familj och fick se på när Ronja bakade "peppekakor" som hon säger :) Åt sen frukost efter 10.

 

Sen kände jag att det rann till igen så gick på toa och då kom det ut en ganska stor koagelklump. Kände att ja, nu är det nog kört. Läkaren Erika kom ganska snart för att prata, men då hade hon inte hunnit fått info om senaste blödningen, men tyckte ändå det kändes sådär att skicka iväg mig till Östersund när det kom "så mycket" på morgonen. När hon fick höra om koaglet tyckte hon vi skulle göra ett ultraljud. Nu låg bebis med huvudet nedåt igen (glömde nog skriva det igår, men igår på ultraljudet hade hen lagt sig i säte med rumpan ner alltså), kan det vara därför jag är så öm i magen och blöder mer, för att lillfisen ändrar position så mycket och trycker på koaglet? Känns lite som att det hårdhänta ultraljudet igår också satte fart på det onda och ökade blödningarna, men vad vet jag?! Hur som helst sa hon efter det att hon tyckte inte att jag borde åka idag, men att hon skulle prata med läkare A också och se vad han sa. Men han höll med henne såklart, och jag förstår dom, förstod att det skulle bli inställd resa. Det skulle ändå inte kännas bra att åka skumpig ambuss i flera timmar med magont, tänk om något skulle starta.. Det var bara till att acceptera att jag fick bli kvar över helgen, får kanske åka på måndag om det är lugnare då. Jag hade det liksom på känn, kunde inte riktigt ta ut någon glädje i förväg, hade hela tiden i bakhuvudet att jag jublar fan inte förrän jag är framme i Östersund, och ja med min vanliga tur så blev det ingen resa.

 

Egentligen spelar inte tre dagar till sån stor roll, speciellt inte om man ser till helheten, sjukhus som sjukhus. Det var bara det där jobbiga att vi/jag/totta? redan råkat säga till Ronja att jag skulle åka till Östersunds sjukhus och att hon skulle få hälsa på mig på lördag, och så minnet av hur hon grät och ville att jag skulle komma hem igår kväll. Då orkade jag inte hålla modet uppe längre.. Klart jag är ledsen och besviken men alltså egentligen spelar det ingen roll, förutom att jag saknar mina barn för mycket. Då känns 3 dagar extra som en hel jävla evighet, hade det inte varit för dom hade jag inte ens brytt mig, jag har det ju inte dåligt på något sätt här, och jag klarar av att vara ensam. Men jag klarar knappt av att vara utan mina barn. Tacka appleguden för Facetime. Och Totta för att han är världens bästa pappa till våra barn. Jag får vara med och se vad de gör, prata med dem osv, jag vet att de är hemma och trygga med honom, men det är så jobbigt att inte få krama om dem..

 

Idag vart en sån där tung och deppig dag, lite mot min vilja men så fort jag tänkte på Ronja och hur ledsen hon varit, och att det inte är så jävla säkert att jag får åka på måndag heller så brast det. Sen tror jag att en bakomliggande oro för att det var på väg att bli värre med blödningarna också hjälpte till att sänka mig. Idag hade jag fan inte pallat en till "akutsnitt situation", så jag har legat jävligt stilla idag och varit glad att det ändå var två bra läkare som jobbade idag..

Egentligen är det säkert fler orsaker också till att allting brast idag. För när jag liksom förstod att jag inte skulle få åka hem så kändes det inte så hemskt, mer väntat som sagt. Men senare brast det. Och jag tror att bägaren rann över. Ett nederlag för mycket. Jag orkar inte att allt går emot oss hela tiden. Varför kan inte en enda sak gå bra? Okej, bebisen är fortfarande i magen och mår prima, och mina andra två barn är friska och har världens bästa pappa, så det allra viktigaste är såklart bra. Men allt som händer nu runtomkring, varför kan inte det flyta på bra? Totta och barnen fick inte boende betalt av Östersund, boendet Umeå erbjöd dem gratis så länge någon från barn 4 inte behövde rummet blev såklart upptaget, Totta kan bli av med jobbet om han inte kommer tillbaka snart pga att han har ett dåligt anställningsavtal, FK har fortfarande inte betalat ut min sjukpenning och nu hotade de med att jag inte haft rätt till min föräldrapenning när jag pluggat samtidigt fast jag kollade upp det innan jag ens började plugga, Trygghansa vill inte betala för min sjukhusvistelse pga något jävla kryphål i deras försäkring osv osv. Det fattas bara att det blir snitt i helgen/innan jag får komma hem och så måste vi bo här uppe i några månader, är som sagt inget fel på Umeå men tänk vad mycket smidigare allt skulle bli om vi tog oss till Östersund i alla fall....!!

 

Åt sen lunch som inte smakade alls.. Supersnälla Anette försökte muntra upp mig med både rulltårta och en Coca cola, så nämnde hon lussebullar och glögg imorgon. Hoppas verkligen dom inte glömmer ge mig lussebulle bara för att jag inte får hämta maten själv, lussebullar har jag längtat efter.. För att inte ligga och gråta resten av dagen har jag "roat" mig med att strecktitta på Revenge. Pratade lite med familjen också, de hade klätt granen så fin, och gjort ett pepparkakshus. Kuratorn Viktoria kom förbi för att säga hejdå, men nu vart det inte hejdå då, utan hon ska komma förbi på måndag igen och hoppas vi får säga hejdå då. Hon berättade att när hon hade pratat med Östersund (när hon försökte fixa gratis boende åt Totta) hade barnmorskan där sagt att hon skulle hälsa mig så jättemycket från alla barnmorskor i Östersund, att de tänkte på mig och hoppades jag skulle komma hem snart. Hon mindes inte vad hon hette, men jag tror jag vet vem det kan ha varit, säkert Malin.. Egentligen så fanns det en hel del jag skulle sagt/tagit upp med Viktoria idag när hon var förbi, men jag kände bara att idag går det inte, jag orkar inte, jag vill bara vara ifred, för idag gick det inte att hålla tårarna borta, och jag är inte en sån som sitter och gråter framför andra.. Kanske på måndag om det finns tid, annars får det bli med Cecilia i Östersund, jag tyckte om henne också, men inte lika mycket som Viktoria, men det kan ju ändras..

 

Försökte sova bort eftermiddagen men det är som att de känner på sig att jag ska sova då det alltid kommer någon så fort jag somnat. Barnmorskan Karin var in efter tre och pratade, väldigt mycket, jag vet att dom tycker synd om mig och vill få mig på bättre humör, de kanske har plikt på att de måste göra något om de misstänker att en mår dåligt, vad vet jag? Men det blir jobbigt att prata när jag bara försöker anstränga mig att hålla tårarna borta. Så frågar alla om min familj kommer upp i helgen. NEJ! Tanken var ju att jag skulle komma hem, och inte idag så förhoppningsvis på måndag. Varför ska då Totta sätta sig och barnen i bilen och köra 40 mil när det är halt och stormvarning och de dessutom inte får bo här gratis?! Inte för att jag sa det, eller ens lät arg, men det känns bara jobbigare när de frågar en sån fråga. Sen när jag typ somnat igen kom en undersköterska och frågade om maten. Och så igen efter 10 minuter för att vara på säkra sidan. Själv låg jag och stirrade ut genom fönstret som var fördraget och tänkte att jag vill inte ens ha någon mat.. Så jävla less på maten.

Var på toaletten efter lunch och då kom det också lite koagel. Åt middag vid halv 6, sen var jag på toa och då kom det lite till. Körde ctg -kurva, fin som vanligt. Spenderat kvällen med att titta på Revenge och facebook, instagram. Barnmorskan som jag tror heter Anette kom in och sa att hon jobbade natt. Hon var med mardrömskvällen, fick städa upp på toagolvet efter att jag blodat ner det, assisterade läkaren Mats under gynundersökningen och vet med andra ord hur illa det kan vara. Känns bra att hon jobbar inatt, om blödningarna nu skulle öka. Hon har is i magen. Men när jag var på toa nu innan jag skulle sova kom det mindre blod än tidigare idag, och inget koagel. Så det kanske är på väg att lugna sig redan, en kan ju alltid hoppas.. Nu ska jag fortsätta titta på Revenge tills jag somnar, ingen mening att försöka somna på något annat sätt idag..

 

Förresten, nu har det gått över till den 13 december och det betyder att vi nu är i vecka 29 (28+0). Vi har nått ett viktigt delmål med andra ord, synd bara att vi är på fel plats!