Rasmus är inte så nöjd med att vara här. Tyvärr finns det inget lås på dörren i vårt rum och han kan lätt öppna den själv och smita ut. När vi hämtar honom bryter han ihop och bara gallskriker. Samma sak om han inte får gå till lekterapin, inte får en pepparkaka (han vet precis vilken burk utanför vårt rum i "köket" som innehåller det), inte får ha den leksak han vill för att tex ronja har den osv. Han är konstant arg och ledsen skulle man kunna säga, och visar sitt missnöje med det enda sätt han kan, gallskrika och kasta sig i golvet och dunka huvudet. Det är såklart inte så ultimat beteende på ett sjukhus där små bebisar och deras trötta mammor ligger så vi gör allt vi kan för att hålla honom nöjd, men det känns som att han lärt sig att ju mer han skriker, desto mer får han som han vill :( 

Det har även varit svårt att lägga honom nu två kvällar då han bara gallskrikit när vi lagt honom i sängen. Det känns jobbigt när vi vet att han stör andra.. Det känns ännu jobbigare nu, när en ur personalen kom med "pikar" om att han låter en del. Hon kanske inte menade något illa alls, kanske inte ens pikade men sättet hon sa det på och hennes beteende i övrigt fick det att kännas som att vi är världens sämsta föräldrar och barnen är inte välkomna här längre.. 

Hon började med att berömma Ronja för att vara så duktig fast hon är på ett sjukhus med begränsade möjligheter, så är hon så glad och nyfiken och duktig. "Det är väl lite värre för den lille som inte förstår"

Tystnad. "Hur har ni tänkt sen?... Ska dom bara stanna här över helgen eller?" Jag som vart rätt ställd av frågan sa bara att vi inte pratat något om det. "Nä det kan ju vara lite jobbigt att vara ifrån varandra, speciellt när du varit borta så länge. Men det är ju egentligen inte meningen att syskon ska bo här. Det går ju nu när det inte är så många bebisar men när det bor någon i varje rum blir det ju jobbigt... Det är ju ganska lyhört"

"Har ni ingen som kan hjälpa er?"

Då sa jag bara att det var svårt om nätterna för de är inte van att sova borta.. (Mest för att de bara gjort det hos momma&moffa och dom är gamla, har en valp och just nu är de dessutom jätteförkylda så vi har ingen lust alls att fråga dem om hjälp, sen vill jag inte att rasmus ska sova hos någon annan just för att han är så stökig just nu) "nä men då är det väl bra om han sover hemma med dem i nälden och så kan de hälsa på om dagarna?" Vet inte om jag ens svarade på det eller bara mumlade något

"Men det vore ju bra om ni kunde få någon hjälp"

Sen minns jag inte om hon sa något mer just då, men efter en stund kom hon tillbaka och frågade mig "har han inte ont i öronen då när han skriker så mycket, att det är för att det gör ont?"

Ännu mer ställd svarade jag att jag faktiskt inte vet, att han blir sur för att han inte får som han vill. Att jag inte sett honom ta sig för öronen som att de skulle göra ont. 

"Nä de kan ju såklart vara för att han inte får som han vill... Det är ju omställning att vara på en sån begränsad plats"

Jag kanske överreagerar men kändes verkligen som en pik att "ditt barn stör alla, låt dom vara hemma istället"

Och ja, det vore väl enklast för både mig, Totta och Rasmus om han fick var hemma i Nälden där allt är rasmus-säkrat och de har sina rutiner på det mesta. Men vi är en familj och vill och behöver vara tillsammans, både för min del men framförallt för Ronjas skull (det känns inte som att Rasmus är så påverkad av min frånvaro när han får vara hemma i Nälden). I förrgår när dom skulle åka till Nälden bröt Ronja ihop flera ggr för att hon saknade mig, ville inte lämna mig ensam (jag skulle sakna henne sa hon), ville inte åka hem utan mig osv. Och det sa hon inte till mig när de var här, utan i bilen, på maxi, hemma i huset osv. Det var samma sak på julafton när de var hos hennes farmor, då ville hon inte ens öppna julklapparna, utan ville bara tillbaka till mig. Idag var hon inte ens glad när hon skulle gå till bion med Totta för "mamma kommer sakna mig, mamma vill inte vara ensam, jag vill vara hos mamma osv". Totta är jätteless på Rasmus grinighet och att Ronja inte lyssnar på honom utan springer omkring i korridoren och så och vill åka hem med dom av den anledningen, men samtidigt känner han att han inte kan göra det för ronja blir så ledsen och inget han säger eller gör hjälper. Så vad ska vi göra? Han kan inte lämna henne här heller för även om jag kan ta hand om henne och hon klarar väldigt mycket själv, så kan jag inte hjälpa henne när jag sitter med lillan, och jag kan ju inte strunta i att sitta med henne heller. Man ska helst sitta iaf två timmar i sträck och även om ronja skulle få sitta med ipaden bredvid mig finns ju ingen garanti på att hon inte skulle bli less, bajsnödig, hungrig, springa iväg osv.. 

Det känns bara jobbigt att de är här nu. Även om hon som sa det inte menade något illa, även om det bara är hon som tycker barnen stör, så känns det ännu jobbigare för varje skrik han häver ur sig. Känns bara som det är lika bra att de åker hem, redan imorgon (blir för sent idag då de är på bio), men det känns så jävla jobbigt om Ronja ska bli så ledsen.. 

Jag känner mig verkligen som världens sämsta mamma och sjukt otillräcklig, ännu mer än någonsin.. Hur väljer man mellan sina barn?