Måndag 29 december 2014
Vaknade vid halv 7 och satte mig och pumpade. Gick sen till lillan för att göra morgonrutinen, tvättning, vägning osv. När jag kom till henne var hon utan cpapen och de hade satt på henne en vanlig rosa mössa med stjärnor på. Det högg till lite i mig, dels för att de gjort det utan mig men också för att det inte var en mössa jag valt eller sytt. Idag vägde hon 1358 gram och hade bara gått upp eller ner typ 5 gram men jag tror det kan bero på att sköterskan hade sin hand i kuvösen innan vi lyfte upp henne så vikten blev nog missvisande.
Både Emma och sköterskan var så himla positiva, nästan lite överdrivet så det kändes som att de försökte muntra upp mig. De trodde/tyckte att lillan skulle få flytta till vattenbädd idag för att hon håller tempen så bra, de har behövt sänka temperaturen och fuktigheten i kuvösen så nu var nästa steg att flytta till vattenbädd. De skulle ändå rengöra kuvösen så de ville testa senare under dagen om det var okej med läkaren. Själv kände jag mig nere och trodde inte hon var redo för vattenbädd redan. För att slippa bli besviken om hon skulle behöva flytta tillbaka så ställde jag in mig på att det inte skulle gå, så därför delade jag inte deras entusiasm.
Gick och åt frukost, skyndade tillbaka för att höra vad de sa under ronden. Idag var det läkaren Pär och Emma som rondade. Han lyssnade på hennes lungor och hjärta och sa att det lät jättefint! Senare under dagen skulle han göra ett ultraljud på hennes hjärna igen precis som det varit planerat. Han var okej med att hon skulle testa vattenbädd men först efter jag suttit med henne då.
Jag gick på rummet och pumpade, tog en dusch. Gick tillbaka till lillan vid 11 för att sätta mig med henne och mata. Emma kom och satte sig med mig för att prata lite. Hon sa att det syntes på mig att jag är bekymrad och ledsen. Jag kände mig ganska ledsen också så försökte mest bita ihop för att inte börja gråta, så det var mest Emma som fick prata. Jag kände mig ganska dum efteråt, rätt kall. Hon försöker prata med mig och jag sitter bara tyst. Jag hoppas hon inte tror att jag har något emot henne, för det har jag verkligen inte! Men jag vill verkligen inte gråta inför andra.. Hon pratade i alla fall om att jag måste säga till om något är fel, om de kan göra något för mig, tryckte flera ggr på att jag kan åka hem över dagen eller sova hemma om jag vill. Att jag och Totta kan byta av varandra osv. Att jag ska passa på nu innan lillan blir mer beroende av mig som hon kommer bli när det är dags att amma. Det kändes bra att höra att det är okej att inte vara här hela tiden, sköterskan häromdagen fick mig att känna det som att jag är sämst om jag inte är med lillan så mycket det bara går. Jag sa inget om vad hon sagt men som sagt så kändes det bra att höra att dom andra inte delar hennes åsikter. Vi pratade även om att jag skulle prata med kuratorn men hon var ju som sagt julledig till den 5 jan så Emma gick för att kolla om det fanns någon möjlighet att få prata med någon annan innan dess. Medan hon gick bröt jag ihop. Så när hon kom tillbaka såg hon ju såklart att jag grät och frågade om jag ville ha papper.. Jag avskyr verkligen att gråta eller visa/berätta om sånna känslor för andra, så jag biter alltid ihop så gott det går, samtidigt kändes det lite bra att hon såg hur ledsen jag faktiskt är så de förstår.. Det fanns ingen innan 5 jan att prata med, jag sa att det var ok, är ändå för jobbigt att prata nu.
Jag kände mig ledsen, tom och helt förstörd så jag orkade inte tänka. Satte på musik och grät mer. Satt med lillan till halv tre. Då kom Pär och ville göra ultraljudet. Jag stannade kvar för att höra vad han sa. Sköterskan lämnade oss ifred. Efter att han kikat och tagit kort i typ 5 minuter sa han bara att det såg bra ut. Han såg inget avvikande alls men skulle kolla på de gamla bilderna. Sen frågade han om jag undrade något, men det känns som min hjärna har slutat att fungera, som att jag inte kan tänka på "viktiga" saker. Jag orkar inte ens tänka på vad hon ska heta, så jobbigt känns alla tankar. Men istället för att bara gå då som läkarna alltid gör så frågade han om jag kände mig deppig. Och ja det gör jag ju. Han frågade lite om jag haft problem förut och om jag fått hjälp jag berättade om mina kontakter med bup, ungdomsmottagningen, upm, att jag just börjat hos en på hälsovårdscentralen när jag blev inlagd, om kuratorn här (BB) och i umeå. Han ville hjälpa mig att få en ny kontakt här, han tyckte inte att vi skulle vänta en vecka tills kuratorn här kom tillbaka utan han skulle skicka en remiss till psyk på en gång och så fick vi se om de kunde skicka någon till mig redan imorgon. Det kändes bra, jag gillar när någon annan tar tag i sånt och inte låter mig bestämma. Jag har så svårt att be om hjälp.. Men jag vet att jag behöver det även fast jag har svårt för att prata så tycker jag att det hjälper.
Jag missuppfattade dock Pär lite och trodde att han skulle ta tag i det dagen efter men tydligen skickade han remiss på en gång.
Efter samtalet med honom gick jag på rummet ett tag. Pumpade och åt. Gick tillbaka till lillan till 17 för att sitta med henne och mata. Nu hade hon legat sin första stund i vattenbädden och hållt temperaturen jättebra! Jag satt med lillan till efter 9. Sen gick jag och pumpade igen. Matade henne vid 23 och sen satt jag väl vid datorn tills jag skulle sova..
